Midnattsloppet

Nervös men så jävla peppad. Massor av folk, energiknippen på olika scener som uppmanar oss att hoppa och skrika i uppvärmningssyfte. Jag känner mig redo! Men samtidigt osäker på om jag kommer orka. Vi skriker med i "just idag är jag stark" och det är så jävla töntigt, men någon procent i mig blir hjälpt av det. 10, 9, 8. Alla tusen människor hjälps åt att räkna ner. 7, 6, 5. Börjar hoppa på stället. 4, 3, 2, 1. "5b - kööör!". Min grupp får börja springa. Jag följer Johans tempo. Det går snabbt, det här tempot har jag inte hållt någon gång när jag sprungit själv. Tänker att jag ska säga åt Johan att vi borde sakta ner för att orka, men känner samtidigt att jag har kraft i mig att hålla det.
 
2 km, 3 km. Det bara rullar på! Jag känner mig så obeskrivligt stark, har nog aldrig känt mig såhär stark i ett idrottssammanhang förut. Mina muskler bär mig. Alla timmar i spåret i sommar har gett resultat. Mördarbacken vid Vitabergsparken är inte ens så jobbig? Den är tuff, men jag klarar den utan problem. Springer vidare, springer om massvis av löpare. Framförallt är det extra gött att springa om snärta vältränade tjejer med tajta färgglada löparkläder med höga guppande tofsar och hårdjobbad bränna. Jag är starkare än dem! Fyfan vad bra jag är, fan vad jag kör!
 
Jag ryser flera gånger och får hålla tillbaka tårarna när alla människor längs med loppet hejar på en. Körer, band, dj:s, musik. Så mycket som peppar. Och det funkar! 5 km avklarade. Halva kvar, det kommer gå bra? Jag tänker att jag kommer fasen få en bra tid. 
 
8 km, i höjd med Mosebacke. Lång men inte speciellt brant backe på Östgötagatan. Nu är det tungt, jag tänker att jag kommer spy. Men backen planas ut och det ordnar upp sig. Mina ben är så starka. De håller! De bär mig. Korsar Götgatan. Södermalm! Det känns hemma. Jag är så sprängfylld med positiv energi, tror på mig själv, inga dåliga tankar. Så uppfylld.
 
Snuddar Mariatorget, in på Hornsgatan. Här trodde jag att jag skulle vara död. Det är jobbigt, men jag är fortfarande kraftfull. Så jävla redo för detta! Nu ser jag målet, starka lampor blinkar, massvis av människor som hejar nu. Jag tar i, ökar. Ser klockan vid målet - jag har klarat timmen! Några meter efter mål står mamma och Anton på sidan och hejar. Får kämpa hårt för att inte börja gråta, de skriker och kramar och peppar. Blir så tacksam för att de är där och hejar på mig. Jag har klarat det, jag är i mål. Fyfan vad jag var bra!
 
57:23, det trodde jag fasen inte, under 60 varit mitt mål. Kan tyckas så himla larvigt, men det här loppet var så viktigt för mig! Jag är så himla stolt över mig själv. Bra jobbat Alice!
 
 
 
 
Springa | |
#1 - - Marre:

RYSER!!!! Du är bäst

Upp