Grow old with me

Jag är så skör nu. Hela jag känns som en porslinsfebrig kropp som kommer få ett blåmärke så fort man nuddar den. Men efter igår känner jag mig lite starkare. Ältade sönder allt jag tänker på med både min handledare, Josse och Marre. Det är fantastiskt hur 1. bra och kunnig min handledare är 2. smart och så obeskrivligt inlyssnande josse är 3. hur väl Marre känner mig och vet vad jag behöver höra. 
 
Igår pratade jag med min handledare om att man faktiskt har möjligheten att välja. Dels välja i jobbsammanhang, att välja på vilket sätt man vill jobba och vad man tror på gentemot klienter. Men även att kunna välja vad man vill göra och vad man mår bra av i livet. Att man kan välja bort saker man inte mår bra av och göra mer av det man gillar. Det är en ynnest! Jag tror jag är bra på att välja vilka jag vill umgås med, vilka som får mig att må bra. Men kanske sämre på att välja bort sysslor och olika göromål som jag inte är medveten om att de har en negativ inverkan på mig eller får mig att må dåligt. Efter handledningen tänkte jag efter igår och raderade instagram och andra random sociala medier som baaara tar tid. Och inte ens är speciellt kul? Hehe, antagligen sist på bollen här, men tror att jag kommer må bättre utan dem! Så töntig grej egentligen. Nåja.
 
Igår när jag kom hem från en löprunda tog jag ett bad, fortfarande skör, och lyssnade på musik. 
 
 
Lyssnade på denna och när han sjöng:
 
And our hands they might age
And our bodies will change
But we'll still be the same
As we are

We'll still sing our song
When our hair ain't so blonde
 
TJUTKALAS. Såg det här framför mig och kände så mycket för jag vill så mycket att det ska bli så. En så stark känsla. Känns ju aslarvigt och naivt att som 26-åring att tänka så. Men jag låg där och tjöt och det kändes.
 
Det jag tänker på, Lyrics, Musik | |
Upp