Men jag gråter ensam denna gång

Imorse läste jag ut Marie-Louise Ekmans Få se om hundarna är snälla ikväll... Den handlar om hennes man Gösta Ekmans sjukhusvistelse mellan november 2011 och mars 2012. Korta, koncisa dagboksanteckningar som förklarar vad som konkret görs och händer kopplat till det anatomiska. Och till det hjärtskärande små meningar om hur ont det gör när den man älskar mår dåligt.
 
 
Hans mående pendlar mellan hoppfullt och riktigt allvarligt. Och det gör så ont att läsa när man vet hur det tillslut faktiskt gick.
 
 
Man får komma så himla nära. Det känns nästan som om man står där i rummet med honom och faktiskt kan se hur liten och ynklig han är. Ibland känns det nästan som om det blir förbjudet intimt. Får jag verkligen läsa det här?
 
 
Så fort jag läst ut den var jag tvungen att skriva till Anton och påminna honom om att ta det försiktigt när han åker hem. Eller lever sitt liv överhuvudtaget. Något sånt här vill jag aldrig vara med om (men kommer väl plågsamt nog inte heller undan).
 
Andra skriver, Kultur | |
Upp