Navigator
När pappa försvann kändes det som ett av mina stabila grundfundament togs bort. Sen dess känner jag mig halt. Inte trasig men ohel. Jag känner att min kompass är borta. Vad jag än är med om i livet vill jag checka av det med honom, höra hans åsikt. Ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att allt han säger inte är sant, men oavsett ålder har hans åsikt alltid fungerat som basen för mig. Okej, det är det här jag utgår från då, å så kan jag bilda mig min egen uppfattning utifrån det.
Jag vill berätta allt för honom. Är det inte sjukt att min kollega sa sådär? Tror du att Majken är redo för storbarnsavdelning nu? Vad säger du om taket, ska vi försöka lägga om det till våren? Jag vill springa ett maraton, det borde jag väl klara?
Min bas min bas, det känns så vilset ibland att vara utan dig.