Midnattsloppet

Nervös men så jävla peppad. Massor av folk, energiknippen på olika scener som uppmanar oss att hoppa och skrika i uppvärmningssyfte. Jag känner mig redo! Men samtidigt osäker på om jag kommer orka. Vi skriker med i "just idag är jag stark" och det är så jävla töntigt, men någon procent i mig blir hjälpt av det. 10, 9, 8. Alla tusen människor hjälps åt att räkna ner. 7, 6, 5. Börjar hoppa på stället. 4, 3, 2, 1. "5b - kööör!". Min grupp får börja springa. Jag följer Johans tempo. Det går snabbt, det här tempot har jag inte hållt någon gång när jag sprungit själv. Tänker att jag ska säga åt Johan att vi borde sakta ner för att orka, men känner samtidigt att jag har kraft i mig att hålla det.
 
2 km, 3 km. Det bara rullar på! Jag känner mig så obeskrivligt stark, har nog aldrig känt mig såhär stark i ett idrottssammanhang förut. Mina muskler bär mig. Alla timmar i spåret i sommar har gett resultat. Mördarbacken vid Vitabergsparken är inte ens så jobbig? Den är tuff, men jag klarar den utan problem. Springer vidare, springer om massvis av löpare. Framförallt är det extra gött att springa om snärta vältränade tjejer med tajta färgglada löparkläder med höga guppande tofsar och hårdjobbad bränna. Jag är starkare än dem! Fyfan vad bra jag är, fan vad jag kör!
 
Jag ryser flera gånger och får hålla tillbaka tårarna när alla människor längs med loppet hejar på en. Körer, band, dj:s, musik. Så mycket som peppar. Och det funkar! 5 km avklarade. Halva kvar, det kommer gå bra? Jag tänker att jag kommer fasen få en bra tid. 
 
8 km, i höjd med Mosebacke. Lång men inte speciellt brant backe på Östgötagatan. Nu är det tungt, jag tänker att jag kommer spy. Men backen planas ut och det ordnar upp sig. Mina ben är så starka. De håller! De bär mig. Korsar Götgatan. Södermalm! Det känns hemma. Jag är så sprängfylld med positiv energi, tror på mig själv, inga dåliga tankar. Så uppfylld.
 
Snuddar Mariatorget, in på Hornsgatan. Här trodde jag att jag skulle vara död. Det är jobbigt, men jag är fortfarande kraftfull. Så jävla redo för detta! Nu ser jag målet, starka lampor blinkar, massvis av människor som hejar nu. Jag tar i, ökar. Ser klockan vid målet - jag har klarat timmen! Några meter efter mål står mamma och Anton på sidan och hejar. Får kämpa hårt för att inte börja gråta, de skriker och kramar och peppar. Blir så tacksam för att de är där och hejar på mig. Jag har klarat det, jag är i mål. Fyfan vad jag var bra!
 
57:23, det trodde jag fasen inte, under 60 varit mitt mål. Kan tyckas så himla larvigt, men det här loppet var så viktigt för mig! Jag är så himla stolt över mig själv. Bra jobbat Alice!
 
 
 
 
Springa | | En kommentar |

Modric

Ja vad man skulle ju kunna fråga sig vad jag har för mig om dagarna. Och ja i ärlighetens namn har väl inte speciellt mycket skett sen sist jag skrev. Har läst ut en dålig bok, anmält mig till Midnattsloppet i Stockholm, lärt mig massor på jobbet och hängt med Anton. Nu är den sistnämnde dessvärre sämre i knäfanskapet och ute på landet hos sina föräldrar för att få assistans och ta det lugnt. Fjärde operationen på tisdag. Sen kan det väl fanimej få vara bra. 
 
Annars jobbar jag mest. Kollar på VM. Sover. Om två veckor har jag sommarlov. Hade mycket skoj som jag och Anton ville göra, men vi får skjuta på det lite. Förhoppningsvis kommer vi iväg till Spanien i alla fall. 
 
Eftersom Anton är borta och jag är hemma själv i lägenheten ska jag göra allt som är så jävla gött att göra när man är ensam. Surfa på internet i flera timmar, äta kolasås, ta på mig själv, beställa nåt från cyberspace, se på någon svensk film och chatta (hah tönt). Iof gör jag alla dessa grejer när Anton är här också. Men det är ju speciellt att bara få vara ensam ibland, älskar det. 
 
Danmark - Kroatien. Kroatien vinner på straffar. Det är så spännande dethäringa vm:et. MEN nu ska jag sova, heipa.
 
 
Det jag tänker på, Springa | | Kommentera |

Löparn

I söndags körde jag årets första löprunda. Har ju likt bekant yogat och även gått som en jävla idiot den senaste tiden, men inte rört mig till flåstillstånd på säkert ett halvår. Jag hade suttit inne och volontärjobbat halva eftermiddagen och var helt knäpp i skallen av allt skärmtittande och elände. Så, jag klädde på mig och drog ut i vårkvällen. Och alltså, vilken jävla känsla. Tycker egentligen sällan det är speciellt kul att springa, förutom när jag antingen får ett bra flow på det och springer mycket och ofta eller vid tillfällen som dessa då jag känner mig som en ko på grönbete.
 
Och vad jag sprang sen! Körde hela min vanliga runda, 4-5 km, och stannade ingengång. Det var som om hjärnan och kroppen var helt frikopplade från varann, hjärnan tänkte "men asså, jag borde ju chilla lite nu" men kroppen ba ÖSTE. Efter halva sträckan hade jag så himla mycket mer att ge, så jag spurtade några gånger. Och asså, det kändes som att blåsa dammet av ett gammalt rostigt maskineri med så galet mycket inneboende kraft och energi. Jag kände mig så stark! Och snabb!
 
Det var så jävla upplyftande.
 
Springa | | Kommentera |
Upp