Löparn

I söndags körde jag årets första löprunda. Har ju likt bekant yogat och även gått som en jävla idiot den senaste tiden, men inte rört mig till flåstillstånd på säkert ett halvår. Jag hade suttit inne och volontärjobbat halva eftermiddagen och var helt knäpp i skallen av allt skärmtittande och elände. Så, jag klädde på mig och drog ut i vårkvällen. Och alltså, vilken jävla känsla. Tycker egentligen sällan det är speciellt kul att springa, förutom när jag antingen får ett bra flow på det och springer mycket och ofta eller vid tillfällen som dessa då jag känner mig som en ko på grönbete.
 
Och vad jag sprang sen! Körde hela min vanliga runda, 4-5 km, och stannade ingengång. Det var som om hjärnan och kroppen var helt frikopplade från varann, hjärnan tänkte "men asså, jag borde ju chilla lite nu" men kroppen ba ÖSTE. Efter halva sträckan hade jag så himla mycket mer att ge, så jag spurtade några gånger. Och asså, det kändes som att blåsa dammet av ett gammalt rostigt maskineri med så galet mycket inneboende kraft och energi. Jag kände mig så stark! Och snabb!
 
Det var så jävla upplyftande.
 
Springa | |
Upp