Kroatien - Frankrike
Min lilla gröna bil packar vi full. Med badkläder och övernattningsförnödenheter och allt vi vill ha från citygross. Å så kommer vi fram till landet. 30 grader varmt. Jag lägger mig i hängmattan. Läser ut en bok, börjar på en ny. Något hackar ovanför mitt huvud, en så liten pluttig fågel i ett ihärdigt arbete mot äppelträdets stam. Och jag bara gapar, tittar på fågeln. Kommer på mig själv med att klychigt nog tänka "det här ju sånt här som betyder något". Anton ser på fotboll, kommer till hängmattan ibland och pussar på mig. "HeeeEeEj baby! Är du hungrig?".
Men först brummar vi iväg med bilen på små vägar med massvis av olika minnen från Antons barndom. Jag kör sakta för att han ska hinna berätta om allt. Där går alla barnen i skolan, där bor Granlund med sina spannmålsfält, här har vi cyklat, här är prästgården. Och vi kommer fram till en liten badplats. Jag doppar mig, simmar några simtag.
Jag vet inte, jag mår bara så himla himla bra. Anton gör hamburgare, jag fixar sötpotatispommes. Picklad rödlök, machesallad, stekta pimientos de padron med mycket salt, avocado. 3;5:or. Vi sitter utomhus och pratar, en bevattningsmojän låter från något fält i närheten. Några hundar skäller. Vi sitter säkert en timme så, snusar, fnissar. Jag kan berätta om saker som oroar mig och Anton skakar inte bort det, bagatelliserar inte utan frågar och analyserar.
Vi poppar popcorn, ser en fin svensk film (Jordgubbslandet, se den!). Sen går upp och lägger oss, lyssnar på en podd om dubbelmordet i Mantorp förra sommaren. Somnar.
Jag tänker att jag måste skriva om det här. Om timmarna i hängmattan, hur himla fin Anton är, hur vi bara äter och dricker och myser. Så här är en kort text om det, för det går inte att beskriva de här sommardagarna bättre än så.
Så fullkomligt tillfreds.
