Fredagstankar
Jag går sakta närmare mitt mål i att bli klar med socionomutbildningen. Å samtidigt som det går sakta går det så himla fort. Jag glömmer bort hur mycket jag ändå kämpat med det här. Ibland känns det som tentor, inlämningar och all tankekraft jag lägger ner på detta har gått relativt lättsamt förbi. Och en del gånger måste jag oödmjukt erkänna att det faktiskt har gjort det. Men samtidigt finns det krångliga tankar, feta tentor och störiga uppgifter jag faktiskt slitigt med. Det borde jag klappa mig själv på axeln för oftare. Som nu till exempel, när jag fixat första halvan av praktiken.
Jag längtar så himla mycket till nästa helg. Då ska jag hem till Östergötland och hänga på landet med Anton hos hans föräldrar. Vi ska laga god mat, sova länge, läsa böcker och vandra i skogen har jag bestämt. Hösten! Myset! Tända brasan, raggsockar och filtar. Jag ÄR en klyscha personifierad, men det kan jag trivas med. Jag är också en sådan som köper ny almanacka och koftor inför en ny termin (något mamma brukar reta mig för). Dock är jag ingen jävla influenser som fixar te mig och skryter om min aktuella position mitt i skogen med en kopp varm te i händerna. Nä, det är för stora stövlar, otvättat hår och fula tights. Exakt så jag ska bete mäh nästa helg.
Igår när jag kom hem och Anton låg i sängen och sa "Hej baby!" höll jag på att. Dö lite. Det är som massage för kropp och själ när han kramar mig då. Han var trött som hade varit uppe sen fem och ösjobbat hela dagen, men jag höll på att sprängas för jag hade så mycket jag ville diskutera och analysera med honom. Fick riva av några grejer jag tänkt på i veckan i alla fall, lämnade resten tills imorgon. Det är så himla skönt att få lämpa över grejer jag tänker på till honom. Trots att vi inte alltid sönderanalyserar allt vet han ändå om vad jag går och grubblar på och det är en så lättande känsla. Att han vet om det. Det är fasen en av de bästa grejerna med att vara ihop med någon.