En vänlig grönskas rika dräkt

Fem kilometer har jag på mig. Att fylla lungorna, låta axlarna sjunka och andas bort stress. Anton har ritat en karta över min promenadväg som ska ta mig från huset, ut en sväng på bilvägen, vidare in mellan åkrarna, längst med fårhagen, förbi den förfallna ladan, snudda vid Mörby och uppför en backe och tillbaka genom skogen hem. De öppna fälten ger vinden fritt fram att blåsa igenom hjärnan på mig. Jag möter inte en människa på hela vägen. Det är liksom det är som är själva grejen med att vara där. Jag kan ogilla okända människors sällskap så skarpt att jag får ont i huvudet.  
 
Jag går sakta, har ingenting att passa. En stor ladugårdsvägg tornar upp sig framför mig. Alldeles sne är den, som om någon gett den en hockeytackling i ena sidan och sen bara lämnat den där. Jag antar att det är naturen som gjort sitt. Mina strumpor åker ner under hälarna, håret blåser i ansiktet. Men det blir till oväsentligheter, jag har inget som behöver fixas eller ändras. Det spelar liksom ingen roll här. Vid den långa utsträckta backen sätts den här låten igång och hade jag fullkomligt hunnit lugna ned mig under de femtusen metrarna grusvägen burit min kropp hade jag antagligen gråtit en skvätt. För det är så fint. Men det är väl att begära för mycket, att hinna bli helt lugn under en timme. Men jag var på god väg.
 
 
 
Det jag tänker på, Livsviktigt, Musik | |
Upp