furusundsgatan.blogg.se

Igår träffade jag mitt ex på en vernissage. Personen som jag för åtta år sen hade gått över lik för och som jag var så kär i att jag knappt kunde äta eller sova. Känslor som var så stora att jag hade svårt att hantera. Och som jag krampaktigt höll kvar i flera år efter att vi gjorde slut. Varje gång vi ses slås jag av ett sting av dåligt samvete, för att jag sårade honom. Jag vill knappt ta i dem tankarna för det är så jobbigt att tänka på, att jag drog till Oslo och gjorde slut, träffade någon annan och sen kämpade för att få tillbaka honon i flera år. I osäkerhet om jag ens ville det, ha honom tillbaka. En tid när alla låttexter på ett eller annat sätt kunde kopplas till honom. Alla meddelanden, kontaktförsök och samtal analyserades och dividerades. Det var konstiga och ganska jobbiga år. 

 

På så sätt är det alltså inte 100% skön känsla när vi ses. Även fast allt är lugnt nu och vi kan prata, skratta och ha trevligt känns det jobbigt. Mötet lämnade mig med en jobbig känsla. Jag får känslor och tankar som jag inte helt kan ta på eller förklara. Jag tänker fortfarande på honom då och då och på så sätt känns det som han finns kvar på något sätt, men när vi ses blir jag, plågsamt eller inte, påmind om att vi inte är nära längre. Jag är en helt annan person än då, men på något sätt inte. Och han också, men på något sätt inte. När vi träffas kan jag bli ledsen av att vi inte hörs längre, att han lever ett liv parallellt med mitt där saker händer som jag inte har någon aning om. 

 

Innan vi skiljdes åt sa han att "när jag var med Alice så tvingade hon mig se på Karl Bertil Jonssons julafton, det tycker jag om". Det ska jag ta med mig, det gjorde jag fan bra.