Att växa ur barndomen
Nu är det drygt tre månader sen vi började skissa på vår kandidatuppsats. En kall februarivardag efter vår sista salstenta möttes Marre och jag och började prata om vad vi skulle skriva om. Det kändes som oceaner av tid låg framför oss. Vi började stolpa upp vad vi är intresserad av och vad man faktiskt skulle kunna sitta och arbeta med i tre månader utan att dö av forskningsbrist eller tristess. Ganska snabbt kom vi fram till att vi ville skriva om unga vuxna i samhällsvård och svårigheter de kan möta i övergången från barn till att bli en självständig vuxen. Kortfattat. Tror vi skrivit ordet övergång en miljon gånger sen dess.
Å så började vi skriva och satt några timmar fyra, fem dagar i veckan. Diskuterade, analyserade, stötte och blötte. Plötsligt blev vinterjackan för varm och vi rotade fram vårjackorna. Skrev skrev. Åt lunch åt lunch. Promenerade i Hornstull. Intervjuade. Transkriberade. Finslipade finslipade, korrläste korrläste. I veckan tog jag fram sommarkläderna.
Trots att det inte har varit jobbigt eller speciellt motigt har vi ändå lagt ned så mycket tid och energi på det här. Läst och läst och skrivit om vissa meningar säkert tio gånger. Flyttat på kommatecken, analyserat om, flyttat stycken. Fan vad vi gjort det bra.
Och igår skickade vi in den.
Du är så jävla bäst!