furusundsgatan.blogg.se

Usch, jag var så nervös natten innan. Låg och vred och vände mig tidig morgon. När klockan ringde hade jag varit halvvaken i vad som kändes som timmar. Vi satt och pratade vid frukostbordet, att det nog inte fanns något att oroa sig för. Allt borde ju vara lugnt.

 

En regnig fredag på tunnelbanan till Liljeholmen, det var inte så mycket folk ute såhär dags. Annat är det på tuben mot Mörby, där får en trängas med hostande fläffiga människor varje morgon. Snart slut på det nu. Ultraljudsbarnmorskorna låg bara ett stenkast från tuben. I väntrummet osade det privatiserad sjukvård och min evigt brinnande socialistiska låga fick stilla sä till förmån för lugnet borgarpacket framgångsrikt här lyckats frambringa. Lugn musik och sparsmakade tända lyktljus stod utplacerade lite här och var och jag kände mig faktiskt mer avslappnad. Några fler par droppade in och så småning kom några ärtiga barnmorskor. En av dem lite mindre ärtig och mer vanlig ropade upp mitt namn. Vi fick gå in i ett undersökningsrum med en brits med sånna där hemska ben-uppläggar-fläffar, en ultraljudsdator och inte så mycket mer. Barnmorskan släckte ned, tände ett nytt ljus och bad mig lägga mig på britsen. Med en lugn och snäll röst berättade hon om allt hon skulle göra, titta på och leta efter. Anton tog mig hand och höll den kvar, det kändes som på film.

 

Barnmorskan yttrade den klassiska meningen "nu blir det lite kallt" och geggade på sånt där klet på magen. Inom några sekunder fick vi se något litet litet ticka snabbt snabbt därinne. Då gick det inte att hålla tårarna tillbaka. Ungen sov därinne och rörde sig knappt nåt. Barnmorskan fick tillslut be oss vänta en stund till i väntrummet i hopp om att den skulle vakna till. Innan vi fick gå ut igen försäkrade hon oss om att allt såg så fint ut och att det här hade vi gjort bra.

 

När vi fick gå in igen hade grynet vaknat, tumlade runt i magen och levde lajf. Barnmorskan kunde konstatera att även njurar, magsäck och allt vad det var satt där det skulle och såg ut som det ska. När vi åkte därifrån var vi så lyckliga och pirriga och det sitter i fortfarande.