Jag läser läser

Jag läser massa böcker som stör mig. Böcker där författaren använder verb som ska låta beskrivnade, orginella och on point, men verb som jag läser överallt i dessa typer av böcker. Kränger, skälver, häver, blöder. Jag häver min tunga kropp ur sängen. Jag kränger av mig den svettiga tröjan. Jag stör mig på att jag inte känner igen mig i de situationer som ska kännas igen. Speciellt de delar om svett, sex och känslor. I dessa böcker känner jag aldrig igen de känslorna de beskriver, de känns påhittade? Oäkta, skrivna bara för att tillfredställa DN:s recensenter. Nej, jag fattar inte hur det känns när "han tränger in i mig och det skälver en centimeter under huden". Man ba, nä? Och jag stör mig på folks namn i böckerna, sådär lagom hipistriga. Daria, Diego, Nino, Ester, Miron. Jag läser metaforerna, hur "han tog i mig och det kändes som om jorden skälvde under mig". Eller "hon grät ner i tallriken och grönsakerna blev blöta". Är det såhär? Är jag antingen 1. inte 14 längre och har glömt bort hur starkt saker känns eller 2. väldans långt ifrån att själv skriva en bok så att jag inte har någon aning om hur man bör/kan skriva sånt här?
 
Kultur | | Kommentera |
Upp