furusundsgatan.blogg.se

I lördags fick jag semlor med ljus i till frukost, för jag fyllde år och det hade min kärleksperson inte missat (kanske för jag tjatat om det i flera månader). Vi packade våra Kånken's, lämnade lägenheten och tog oss till Hemköp och gör det vi gör bäst - handla allt vi gillar! Sen promenerade vi vidare till tunnelbanan, tog oss till Tekniska högskolan och hoppade på bussen till Norrtälje. Bussen till Norrtälje är en annan än stadsbussen. Den är en dubbeldeckare och sitter man längst fram på övervåningen har man förstklassig utsikt över vår eminenta E4. Vår ambition var att få plats där, men eftersom stockholmare har ett sjukligt beteende i att länge stå i kö till bussen långt innan den ens kommit raserades våra chanser ganska snabbt. Funderade en kort (med betoning på kort) vända om jag eventuellt skulle visa upp mitt körkort för stockholmsjävlarna som tog första parkett i besittning och claima min rätt som födelsedagsperson, men ändrade mig när det slog mig att jag faktiskt inte är något födelsebarn utan snarare födelsedagsvuxen och då får man väl inte sitta längst fram sådär. Trots att man fyller år.

 

Bussen till Norrtälje tar en timme. Trots att vi kom fram i tid och i enlighet med min tidigare nämnda latenta stresskänsla tyckte jag minsann att det var på sin plats att hoppa på nästa buss direkt eftersom den stod inne. Anton å sin sida ville köpa sig en korv och stå i solen en minut. Det är något sorgligt över det, att jag inte kan lugna mig i att bussen med största sannolikhet inte kommer åka tidigare och att jag inte lugnt och sansat kan stå bredvid en stund och lita på det. Så vi gick på minuter innan bussen gick och Anton fick trycka i sig körven på bussen istället.

 

Vi åkte ut på landet. Över broar, genom skogar. Blev tårig i ögonen när jag tittade på en läsande Anton på sätet parallellt med mig. Såg ett blondt hårstrå på hans arm och blev helt tagen av att jag får vara så nära honom. Den vars hårstrån kan finnas på hans kläder. Något fint i det. Efter en timme dök plötsligt vår hållplats upp mitt i ingenstans och vi blev avsläppta, lämnade åt vårt öde. Rakt in i skogen med sikte på havet traskade vi. Långsamt, försökte han få mig att gå. TÄNK att jag tycker det är så svårt. 

 

Vi hittade nyckeln och kom in i den lilla stugan. På bordet hade Staffan förberett med en flaska vin och en så fin lapp att tårarna återigen låg på lur. Vi gick ner till havet och blickade mot Åland. En skärgård, några båtar, måsar som är osams. Sverige.