Normlösaskogar
Jag totaldäckar på tåget från Stockholm till Linköping. Läser i Socionomen om hur man på bästa sätt stressar ned efter en hektisk tid innan semestern. Men tipsen biter liksom inte, jag är fortfarande uppe i varv.
Antons pappa hämtar oss i Linköping. När åkrar och slätter och snea kåkar svävar förbi utanför fönstret känner jag mig lycklig. Anton vevar ner rutan och låter handen följa vinden. Nu är vi lediga.
Vi kommer hem, allra längst ut på grusvägen finns Antons föräldrahem. Där hemma finns hans familj som välkomnar oss med öppna armar. Jag blir helt rörd när jag tänker på hur bekväm jag känner mig där. Det är så fint att vi är samma sort på något sätt, jag märker det, att vi är samma.
Vi äter en god middag och därefter hoppar vi i Antons pappas nya badtunna. Det ångar från vattenytan och trots att det egentligen är lite för varmt tvingar vi oss i. Sist Anton var här köpte han en flaska bubbel till just det här tillfället, första semesterdagen. Den öppnande vi nu och skållade våra trötta kroppar.
Men nu är det svart utanför fönstret och vi har lagt oss på loftet i stugan för att sova. Alla mina kroppsdelar ligger tungt i madrassen. Nu sätter vi på dagens sommar i P1 och det är här det börjar. Sommar.