Kompassen

Min pappa var lite coolare än andras pappor. När jag var liten kunde jag tycka det var så pinsamt, att han syntes och hördes och härjade. När han skjutsade upp oss till matchsamling på Vallen och sladdade med vår skruttiga Volvo inför hela laget, där de stod uppställda och väntade på de sista (vi). Ouuff, då skämdes jag. Där stod de andra ordningssamma papporna och väntade med sina dyra fina bilar, de skulle aldrig sladda så. Det var med skräckblandad förtjusning de modigaste tjejerna hoppade in i vår bil mot bortamatchen. 

Pappa kunde också ryta i om någon unge betedde sig eller var oschysst. Det kunde jag också tycka var jobbig, han kan väl säga till lugnt? Han jobbade på fritids en period och då härjade han som fasen med de där eleverna. Han brukade säga "det är ingen som rör om de här ungarna" å med de menade han att vuxna var så mjäkiga, mesade runt och vågade inte sätta ner foten om något skit uppstod. Det var han aldrig rädd för, oavsett sammanhang. Jag tror att jobbet på fritids var ett av de roligaste han haft.

Nu när jag är vuxen inser jag att alla de här grejerna är egenskaper som jag högaktar hos min pappa. Han vek sig inte för någon, tyckte han att något var fel sa han till. Han kunde härja till och visst kunde väl det vara onödigt, men ibland kan det också fan vara bra. Han hade en inre kompass han aldrig tvivlade på. Så skulle jag också vilja va.

(null)

Livsviktigt, Pappa | | Kommentera |