Sommarkväll på Bockarpsvägen
På altanen hade pappa suttit, med näsan i telefonen och telefonen i handen och pekfingret på skärmen. "Hej tjejen!" hade han sagt och skinit upp. Han skulle haft vit t-shirt (nu eller aldrig), jeans och tubsockor fast det var 25 grader. Mamma
hade stått med sitt förkläde i jeans vid grillen. På bordet en bricka med bubbelglas, gula skålar med snacks. Någon timme senare skulle och Lisa och Matte ha anslutit, Joel skulle ha kommit runt hörnet, skinnjacka och hatt. Pappa skulle
ha sjunkit ned i en stol vid det stora långa bordet i trädgården. Han hade varit så nöjd, händerna i knät eller kanske till och med benen uppdragna mot bröstet. Han skulle ha berättat alla sina små detaljer, allt han varit med om i veckan. En
motorcykeldel han beställt, gubbfikat, en låt eller reklamfilm som fått honom känslosam. Mitt bland det hade han slängt in en radda om hur stolt han är över oss barn, att det är helt otroligt att vi alla har jobb/fina partners/bra boenden eller liknande.
Sen hade mamma uppenbarat sig högst upp på altantrappen och sagt "då är det varsegoda, Magnus kan du gå ned till källarn och hämta dryck". Han hade tagit sig upp ur stolen med ett ryck, så taggad på en kväll med familjen. Vi hade hämtat mat allihop, Axel
hade satt på bluetoothhögtalaren. Vi skulle ha hämtat tröjor och filtar och suttit där lagom till att Joel tagit fram den elektroniska myggfällan (har den nånsin funkat?).
Allt sånt här är såhär fortfarande. Bara utan pappa.
Och med lite barn nu. Tack gode gud för dem.
