11 juli
Vi hinner precis in i bilen innan regnet kommer, hem till Veta. Joel kommer dit och visar mig hur man kittar. Han är så duktig, en sån hantverkare, han verkar kunna allt. Det gick ganska bra för mig också, jag är så stolt över de här gamla fönstren trots
att de är långt ifrån klara. Efter lektionen åker Joel hem och vi åker in till stan å hämtar upp sushi. När både jag och Lisa bodde i Stockholm brukade pappa plussa vår sushikille i stan och säga "mina döttrar i Stockholm tycker din sushi är
den bästa! Å då äter de mycket sushi skaru veta!". Sushikillen pratar om pappa varje gång jag är där, vilken beställning han alltid gjorde och att han ville ha lättöl till maten.
Vi åker till Godishuset och köper varsin stor påse. Majken äter inte godis än och jag inser att det var en dålig idé att ta med henne dit. Hon vet mycket väl att godis är något gott, något hon vill ha men inte får. Hon får en gosedjurskatt som hon döper
till Ninni (allt oklart heter Ninni eller Ninno nu). Senare på kvällen pratar vi om godiset och hon säger "sen jag blir vuxen, då jag äta godis. Men inte nu, sen".
Antons föräldrar kommer till oss och äter kvällsmat. De beskådar vårt fönsterjobb och är impade över min kittning. Majken springer runt som en galen höna i hela huset, pussar och kramar på farmor och farfar, sjunger sånger och vill att de ska leka. Hon
är så glad i dem.
Anton lägger Majken och jag gör mysigt. En stund senare kommer han ut och säger "nu börjar filmkvällen!". Men jag ser på ljuset mot väggen att solnedgången är fantastisk och jag måste gå ut och fånga den. Jag ställer mig på vägen utanför oss, som så många
gånger förut och andas in det. Jag tänker det, vår plätt på jorden. Plötsligt hör jag "MIN MAMMA!". Då har Majken letat sig förbi rullgardinen i sovrummet och står å härjar i den lilla glipan i fönstret. Hon får vara med på filmmyset, kryper
ned på luftmadrassen Anton tagit fram för att göra myset extra stort. Hon pillar med godiset och ger oss bitar. Vi förklarar att hon får vara uppe lite till men att vi vill se på vårt program nu. Det rör henne inte, bara hon får vara med. "Min
mamma, min pappa" säger hon och pussar på oss.
En stund senare sover hon, Anton och jag kollar på någon 90-tals serie på svtplay som är lite B men som vi inte kan slita oss ifrån. Anton öppnar balkongdörren på vid gavel, det är så varmt. Syrsorna utanför. Det är exakt den här känslan, den obetalbara
känslan av ett eget hus på landet som jag stundtals återkommit till så länge jag egentligen kan minnas. Ett tryggt hus med full kyl, tända ljus, en egen borg. Det här är vårt. Utanför inte speciellt mycket, men oavsett är vi skyddade här,
jag och min familj.
