Beskedet den 17 juni
Jag hör på Karin att hon har goda nyheter. Jag har blivit duktig på att läsa av diverse vårdpersonals olika tonlägen. Eller, det där är ren lögn faktiskt. Sanningen är att jag fått höra en massa olika tonlägen den senaste tiden men sällan tolkat dem rätt.
Alla tonlägen har orsakat oro och ångest. Ibland en panikkänsla jag inte vetat hur jag ska hantera. När jag var mitt i att inte veta om jag skulle förlora Majken eller inte tolkade jag allt utifrån värsta tänkbara scenario. Ja, du säger att hon sannolikt
kommer klara den här operationen bra, men då finns det fortfarande en risk att hon inte gör det? Ja, du säger att risken finns att hon aldrig mer kommer kunna prata eller höra, det kan alltså komma att bli så?
Men nu är jag som ute ur det allra mörkaste mörkret. När Karin berättar för mig att senaste magnetröntgen ser jättefin ut, att Majken är klar med allt det här nu, att nu är vi ute på andra sidan, då känner jag bara ja men såklart det är så. Men när vi
lagt på kommer tårarna och jag kan inte sluta för jag tänker på att mitt barn är klar med den här skiten nu, jag tänker på att jag kommer få leva med henne länge länge och att oron är över nu. Nej oron som förälder tar aldrig slut kan någon äldre
vis person nogsamt påpeka här, men oron om en hjärnböld i min unges hjärna har tagit slut här och nu.
När vi kommer hem för att hämta upp henne hos mormor sitter hon i gungan och ropar "min mamma". Hon har en liten lycklig längtan i rösten när vi ses efter en stund ifrån varandra. När hon kramas då håller hon hårt med sina små armar runt min nacke, så
tar hon en paus och tittar mig i ögonen och säger med samma röst "mamma".
Det känns som att nu fortsätter livet.
