furusundsgatan.blogg.se

Vi lämnade stugan sent. Jag hade hunnit springa en kort löprunda på grusvägen och blivit skrämd av en skällande hund, instängd i en hemsk kvadratformad bur. Flugor omkring mig, men en kall sensommarluft. När jag kom tillbaka plockade jag björnbär på buskarna intill stugan innan kaffet ens var klart. Klockan blev ett innan vi puttrade iväg. Bara någon kilometer från den lilla stugan vi hyrde låg ett stort vitt hus. Längst ned vid husgrunden hade de lagt sten som löpte runt huset. Varje gång vi åkte förbi där bromsade vi in och sa att en såndär stensättning längst ner vid husgrunden skulle man ha om man köpte sig ett stort vitt hus.

Vi åkte längst öns västra kust. Nästan inga människor fanns där. Vi stannade till vid några fiskebodar och tittade ner på havsbottnen. Det är speciellt hur man så tydligt kan se den när vattnet är några decimeter djupt, men att man bara några kliv längre ut på bryggan bara ser mörkt. Strandbottnen var inte som strandbottnen i de sjöar jag badat i i sommar. Havsbottnen är liksom råare, fylld av musselskal och småplott. Vi gick längre ut på bryggan. En gubbe med verktygslåda tog ett stort kliv  och gick på sin förtöjda båt. Harklade sig och började greja. Gick man längst ut på bryggan kunde man bättre lägga märke till det röda hus som fanns på en klippa på andra sidan vattnet. Jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att bo där. Saltvattenslukt. Jag undrade om de som bodde i huset behövde ta båten till affärn.

Vi köpte glass och satte oss vid en annan liten hamn. Det kändes som en liten småstad där, en liten pub som annonserade billig filé Oscar, en skruttig tant som väntade på färdtjänst och en blå Västtrafikbuss. Jag tappade glass som smälte på en sten. Måsar som gallskrek flög över oss.

Vi åkte vidare, förbi en stor träkyrka. Innan jag stannade bilen framför kyrkan hoppade den till, liksom skrällde fram en meter och jag fick ont i magen. Hade den pajat hade jag inte kunnat laga den. Slogs av en impuls av att ta bilnyckeln och kasta den, långt ut i vattnet. Varför tänker man sånna tankar? Träkyrkan var stängd och jag var kissnödig. Gudtjänsten hade tagit slut för en halvtimme sen och hade inte informationsbladet berättat om den hade jag trott att det inte varit människor på denna plats på hundra år.

Bland kobbar och skär. Vad jag älskar att slänga mig med sådana skärgårdsord. Det blir liksom overkligt att åka runt där, skarpa svängar och se klippor häva sig upp från vattnet, som bara oberört hänger där. Klipporna har inga tider att passa. De finns bara där för oss att titta på. Det är så mycket! Natur som bara finns där. Och hav med segelbåtar jag inte vet vart jag ska göra av. Man vill vara överallt, men jag orkar inte för jag vet inte var jag skulle härbärgera allt jag ser.

Vi hamnade i en liten fiskeby. Jag hade packat ner min nya klänning men istället tagit på mig mina favoritjeans och långärmad t-shirt för nu hade jag bestämt mig för att vid kusten tar sommaren slut lite tidigare. Men sommaren på kusten fanns kvar, så jag tog av mig nästan alla kläder på bryggan vi lade oss på. Vi drack öl och tittade på båtarna som åkte förbi. För varje båt som närmade sig vår brygga tog jag på mig min långärmade t-shirt igen. Men det var aldrig någon som lade till. Ryggen mot bryggan igen. Vi sa djur, som abborre, och så skulle den andra fortsätta på ett djur som började på samma bokstav som föregående djur slutade på. E var svårast. Tillslut godkände vi djur som enhörningsföl och egelkott. 

Vi försökte hitta någonstans att äta men nästan allt var stängt. Sista sucken efter sommaren. Vi satte oss på en restaurang i fiskebyn med sånna där runda dosor som blippar och låter när ens mat är färdig. Något oskönt i mig som förutsätter att maten inte är lika god på ställen med blippande dosor. Men visst smakade det bra. En stor båt låg ankrad precis intill oss. Fem, sex ungdomar packade på och av båten i en ologisk ordning. Det klirrade i påsarna. Finskjortan på och vita utsvängda jeans. Alla sex likadant klädda. Jag känner mig gammal när jag gör sådana betraktelser.

Parkeringen i fiskebyn kostade tre kronor i timmen. Genom att gå in på länken man fick i sms-bekräftelsen kunde man betala parkeringen direkt, men istället lät jag det vara. Låter pappa betala pappersfakturan några veckor senare. 

Allt gick sin gilla gång på västkusten också, insåg jag. Vi skruttade hem och åt Marabou efter den insikten.