Vi äter och dricker gott, Anton bjur. Vandrar runt i den stad som Anton kallar vår, medan min "vår" är kommunen vi bor i. Staden är full av studenter, det är härj och knappt en plats är tom på uteserveringarna. För kanske femtionde gången sen
Majken blev sjuk säger vi "nu vänder det" och den här gången känns det faktiskt som det är sant. Det börjar bli grönt, körsbärsblom och t-shirt. Vi tar en till öl och pratar om vårt liv, våra jobb, vad vi vill göra framåt.
Sen en lugn promenad till tåget, vi kollar på filmer från året och vår unge. När tåget är framme hoppar vi på cyklarna och swishar genom vårt samhälle. Jag drar på fast den vuxna i mig tycker det är läskigt. När vårt hem tornar upp sig bakom häcken känner
jag en sån trygg känsla. Där är vår plätt på jorden, där hör vi hemma. Såhär års känns det som paradiset.