Ett år senare
Allt är samma som för ett år sen. Alla frågor från 112, ambulanskillarnas lugnande, ambulansfärden, samma ångest, samma panik. På akutintaget kommer Jessica, narkosläkaren som sövt henne så många gånger och det är så skönt att se ett ansikte jag känner igen bland de tio-tolv som står där inne på akuten redo att plåstra om henne. De säger inte vad som händer helt, läkarna pratar tyst med varann några meter ifrån mig. Jag tar för givet att det innebär det värsta.
Men det känns ju lugnt. Efter natten på IVA får vi komma upp till BAVA som vi kan utantill. Där är allt också samma. Samma sjuksköterskor, samma lukter, samma urlakade föräldrar, samma leksaker i lekterapin. Jag slungas tillbaka till hur jag mådde då. All oro, den torra luften. Väntan. Men denna gång är jag inte försvinnande orolig. Jag är inte orolig över om hon kommer dö. Karin vår läkare vi haft hela tiden kommer förbi och hon är så lugn. Det var ju det här som skulle kunna hända, säger hon. En feberkramp som orsakats av det lilla ärret från hjärnbölden. Hela hennes varelse får mig att kunna andas normalt igen.
