Pulver
Har försökt skriva ned vad jag känner flera gången den senaste tiden, men det har varit så mycket tankar att jag blivit helt tom när jag väl satt mig framför datorn. Häromdagen när jag skulle svara någon på messenger med en smiley kom jag på mig själv med att tänka "men kan jag använda den, har jag inte redan packat ned den någonstans?".
Men nu har det lugnat sig. Jag ligger i soffan och Anton diskar i köket. I vår lägenhet! Jag börjar sakta sakta lugna mig. Det tar tid att verkligen förstå att vi kommer få bo här länge, att det här är mitt område nu. Att jag inte ska ta 4:an till Radiohuset längre, utan 4:an till Gullmars när jag varit i skolan.
Anton och jag är så stirriga, fnissiga, fixiga. Vill göra allt! Mysa, bo in oss, laga mat, ställa upp böcker i hyllor, handla attiraljer, känna in Söder. Jag får nypa mig i armen. Hade jag vetat när jag gick på gymnasiet att jag skulle bo såhär med min kärleksperson, plugga på SU, jobba på en intressant arbetsplats och ha så många fina inspirerande vänner hade jag varit så himla stolt och peppad inför vad som komma skulle. OCH det är jag nu! Stolt över var jag är och peppad i det här livet som är mitt.
Ett liv som är mitt som jag skapt och utformat själv.