Mui ne
Klockan är 13 här men vi har redan slukat två iskalla bärs för sex kronor styck. Varsinn snus och banana pancake med choklad. Det är som varmast nu, varför vi ligger i skuggan och försöker undvika de starkaste soltimmarna.
Jag har läst, sett och besökt flera ställen med information om Vietnamkrigen (i plural, för det med amerikanerna 1955-1973 räknas alltså inte som det enda). 3 miljoner dog i kriget amerikanerna blandade sig in i, varav ungefär 60 000 amerikaner. Jag tänker på att bland palmer, storstäder och stränder där jag går har soldater å vapen å pansarvagnar och skit färdats och slaktat och torterat och dödat. Jag kan äcklas av min västerländskhet här, hur vi höjer på ögonbrynen när en middag kostar 80 svenska kronor istället för 40, hur folk tar den oerhört oförtjänta och trevliga servicen för givet och hur vietnameserna får lida för att rika vita människor ska få en trevlig semester. Lisa påminde mig om att det är turismen som samtidigt betalar för mycket här. Men hade landet inte varit kolonialiserat i den utsträckningen det varit och hade inte fransmännen och amerikanarna lagt sig i så jävla mycket hade vietnameserna fått möjligheten att skapa ett mer välutvecklat land där inkomster från andra verksamheter återfunnits.
Men vi äter och sover och dricker (som de västerlänningar vi är). Vietnam är helt fantastiskt. All god, krispig och smakrik mat vi får äta! Alla vyer, stränder, hav, landskap. Vi dricker öl och pratar så mycket om allt att vi somnar utmattade varje kväll. I Kambodja åt vi streetfood från en liten vagn på gatan, sannolikt på helt fel sätt för kambodjanerna flinade åt oss där vi satt. Vi fotar med engångskamera, åker buss genom landet, hoppar i vågorna, lyssnar på ljudböcker och poddar, letar restauranger och fnissar.
Ledighet!
