Älskade Idun
Jag ligger i skuggan under ett äppelträd och läser. På altanen spelar lillebror lugnt gitarrplock och vinden blåser nästan ingenting. Jag har en hel massa kilometer i kroppen. Igår cyklade jag hem till Amanda, Jon och Idde med Soffan och Kalle. Långa asfaltsvägar genom Mjölby och ut på landet bland röda kåkar.
När vi cyklade hem sen och det var becksvart i skogen kände jag mig först lite rädd. Det kan ju stå en mördare längst vägkanten med ambitionen att slakta oss. Men när Soffan ett tjugotal meter framför cyklade så lugnt och harmoniskt med en starkt upplyst väg av cykellampan kände jag mig inte rädd längre. Kalle vände sig om flera gånger och frågade om det gick bra för mig. Jag hade packat ned jeans utifall det skulle vara för kallt att cykla hem hela vägen i jeansshorts, men Antons kofta räckte som isolering från den något svalare sommarnatten. Jag hinner andas in känslan och är tillfreds.
Ikväll kommer äntligen Anton hem efter några dagar i Dublin. Då ska vi nog försöka oss på att skapa en såndäringa.