Det som känns
Varje kväll frågar Anton mig vad jag tyckt varit bäst idag. Varje kväll frågar jag honom detsamma. Jag tror att det här har hjälpt mig att njuta lite mer av mindre saker som sker i mitt lilla liv. Jag har börjat kunna uppskatta saker jag annars flänger förbi i hög fart. Tänk om jag kan få ha kvar den känslan, jag behöver den.
Jag njuter av en stark kopp kaffe med mycket ikaffe i. Mitt snus och mina hörlurar på en ensampromenad. Jag kan till och med uppskatta att ta ett ordentligt långt andetag, känna hur mina revben vidgar sig. Jag tycker om att få ta på mig mina jeans, hitta en fin skjorta till som jag gillar. Att få sätta mig i bilen och köra ensam med P3 på. Dammsuga bort dammet i sovrummet. Jag tycker om att få klättra upp i ett av äppelträden, känna hur glesbygdskavajen drar till sig törr mossa från stammen, klippa av en kvist med sekatören jag fått av svärmor. När Majken ätit, jag somnar om med ryggen mot, Anton tar vid, klappar henne och kliar på min rygg. Jag gillar att hänga upp Majkens små pyamasar på linan som hänger i taket i källaren. Att bara ta en asvarm dusch, vara helt ensam i det med Release radar på. Hänga upp min nya Dickiesjacka och låta den vara där på den där öglan (sjukt ord? stavas det ens så?) man stänger fönstret med. Byta ut ljusen i ljusstakarna på soffbordet. Titta ut över fälten och tänka att jag bor här. Jag tycker om att se att Lisa har skrivit på messenger.
Allt jag känner, en del är skönt och annat är jobbigt. Oavsett vad jag känner just nu vill min unge ha käk och det får väl vara det viktigaste när allt kommer omkring.