Jag går till en diakon för att lätta på hjärtat. Själavård kallas det stöd som kyrkan erbjuder. Jag sitter i ett snällt rum med en pensionerad man och berättar om mina twenties-something-tankar och han lyssnar och bekräftar. Vi är ju så skilt olika, men det är något så fint i att ges tid och utrymme av en gubbe på 70+. Det är ett lugn i att få prata om sig själv i lång oavbruten tid. Att hinna utveckla ofärdiga tankar som när jag sedan yttrar dem färdiga inser att jag har fan koll på läget. När jag går därifrån har han fått mig att förstå att jag är bra och även fast jag vet det själv är det så betryggande att få det bekräftat av någon jag inte ens känner.
Han avslutar med en bön. Det är ovant men jag köper det alla dagar i veckan. Det är fridfullt och fint. Innan vi sa hejdå idag sa han "tack gud för Anton" och det var så gulligt att jag fick anstränga mig för att inte fnissa högt.