Jag skolar in Majken på förskola och mitt hjärta är ett öppet sår. Minsta lilla extra grej som händer och jag går sönder. Det räcker med att Anton betonar något på ett särskilt sätt (haha det stör mig iof oavsett sinnesstämning) så blir jag ledsen. Vad
är det för påhitt? Att slita sitt barn ifrån sig för att hon ska umgås flera timmar med andra snoriga ungar?
Jag kan inte ens tänka på pappa nu, det går inte, sorgen får inte plats när jag är såhär mjäkig. Inatt drömde jag att han stod på vår farstu som om inget hade hänt och stövlade in. Pigg och glad. Min pappa.
Men fyfan vad jag saknar honom.
Nu ska jag tanka energi hos Sofia.