Sorgen
När vi fick veta att pappa hade cancer i kroppen bodde jag i Stockholm. Han skrev det på messenger, att proverna de tagit visade på cancer. Jag käkade lunch på Sturegatan med Linda när en notis dök upp, "det gick inge bra för pappan". Allt
inuti stelnade till, hjärtat bultade så hårt att jag knappt kunde berätta för Linda vad jag just läst. Jag gick till min gruppledare på jobbet och grät och fick precis fram att jag måste åka hem till Östergötland.
Mamma och hennes bästa kompisar var också i Stockholm. Vi samlades hemma på Högalidsgatan allihop, Lisa, Axel och Anton mä. Anton gjorde en stor pasta och vi satt där i köket och förstod ingenting. Jag bokade tågbiljetter till alla samma kväll.
Så satt vi i hallen framför brasan, pappa vid så gott mod. Jag kunde inte tänka, vad skulle jag tänka?
Dagen efter låg jag i Axels pojkrum och lyssnade på den här låten 36 gånger. Jag tänkte att jag en dag kommer behöva känna så, "och jag fattar att sorgen ska finnas, det blir lättare sen, när man lever med den".
Nu är jag där, där jag behöver leva med sorgen. Det känns inte lättare och kanske kommer det aldrig göra det, men jag måste leva med den i alla fall.