Jag tittar på gamla människor som berättar om hur de på äldre dar förlorat sin stora kärlek. En tantaluring berättar att hon hoppade fallskärm efter mannen dog för att hon ville visa att hon jävlar är en som överlever. Då finner jag mig
själv skrapandes med tungan bak på visdomstanden, händerna knäppta, knäna uppdragna mot bröstet och så fäller jag fram bröstet med tårar i ögonen. Å då stannar jag upp och inser. Det här är pappa. Precis så gjorde han när han såg på sånt
här. Jag har honom i mig hela tiden och plötsligt känns han så levande.