Det är kallt i huset. Majken ligger bredvid mig, snurrar runt och sätter sig yrvaket upp i sängen. Man får fälla henne som i en mjuk nedbrottning och stoppa in nappen igen. Jag fryser, imorgon ska jag jobba och jag lyssnar på podd. Anton kommer in "hjälp
jag fryser hämta duntäcket". Han går till trappen där täcken och kuddar finns i skåpet. Han kommer tillbaka och lägger det stora täcket över mitt tunna befintliga. Det är som om jag bara faller, jag blir så omsluten, så trygg av det där täcket. En
skön känsla av sömnighet, jag fryser fortfarande men det är strax åtgärdat. Jag tänker att jag är säkrast i världen här, i vårt hus, i vårt sovrum, med Majken bredvid. Täcket når mig ända upp till nästippen, hur jag än ligger är det helt bekvämt. Är det
så enkelt? Ett tjockt täcke som bara bullar in mig i den här sköna världen mellan vakenhet och sömn. Podden ebbar ut i bakgrunden, Majken andas.
Snart kommer Anton och lägger sig.
