En grej jag saknar med pappa är att han alltid peppade mig att vara jag. Om jag hade köpt några skor jag gillade, skulle på en arbetsintervju för ett jobb jag ville ha, när vi köpte huset, om jag pratade om Anton, när jag hade klätt mig på det sättet
jag kände mig mest som mig själv i. Då brukade han hylla mina val, självsäkert konstatera att "det där löser ju du hur lätt som helst" eller "nu börjar livet, ni kommer få det bra i det lilla huset" eller "ska du va SÅDÄR fin?"
(hans sätt att säga att man klätt sig fint). Jag kände alltid att precis så som jag var var han så stolt över. Jag behövde inte ändra på mig för att han skulle peppa mig, han var alltid i mitt lag.