Mitten av augusti
Det är tomt på min slätt. Bonden plöjer och bortanför syns E4:an. Det är min dagliga påminnelse om världen som finns där, nära till hands när jag tröttnat på Veta för en stund. På fredag ska den, E4:an alltså, ta oss till Stockholm.
Jag sätter på en podd och börjar springa. Springer förbi Mackans favvohästar i hagen (som hon också blir rädd för när de kommer för nära), förbi stallet. Får stanna upp när jag stöter på detta:
Det är ju som skrattretande. Det här är min plats på jorden! Jag fortsätter längst grusvägen, det är alldeles ljummet ute och jag påminns om att sommaren fortfarande finns kvar trots att jag börjat jobba. Ökar tempot, om fem dagar ska jag springa en mil
på Södermalm.
Jag rundar det andra stallet, svänger in mot skolan. På parkeringen står ett gäng epor med tillhörande ungdomar och fnissar, brölar, hänger. De lyssnar på Gyllene Tider på högsta volym, med sina kepsar och blonderade hår. Jag tänker på att det finns vuxna
som stör sig på de här små människofölen. Hur kan man göra det?
Fram till prästgårn springer jag, bestämmer jag mig för. Sen ska jag gå sista biten, avsluta med Vetarundan. Den gick jag så många gånger när Majken var alldeles ny. Det var snålblåst och kallt och jag var också precis ny. Nya jag och gamla på samma gång.
Jag minns att jag en snålblåstensampromenad slogs av just det och kände mig så tacksam. Att jag, trots det största som hänt, fortfarande var samma Alice som vanligt. Det är den jag vill vara ju, och ska fortsätta sikta på å va.