Tankar för kvällen
Det händer så mycket som jag vill berätta för pappa. Han hade varit så stolt om han hade fått se dräneringen, trots att vi inte gjort något själva. Eller, det har vi fan. Vi rev altanen och bilade bort helvetet till garage, mitt i pissigaste februari.
Det var hemskt, tungt och jobbigt. Men vi fixade det. Och nu är inte baksidan ett bombnedslag längre, utan Anton har sått gräs där. Nästa sommar kanske vi får till en altan. Det hade pappa också varit så stolt över, både gräset och det framtida altanbygget.
För Joel kommer hjälpa oss och när Joel grejar är både mamma och pappa stolta som tuppar.
Jag tänker mycket på vilket tempus jag ska använda när jag pratar om pappa. Jag vill säga att han gillar/brukar/lyssnar, men det gör han ju inte längre. Samtidigt har han ju inte slutat gilla saltgurka bara för att han inte finns mer. Alltså, han kan
ju inte stoppa i sig det längre, men han gillade ju det fortfarande till den dag han inte fanns mer. På midsommar sa en av våra festgäster, som också förlorat sin pappa, att man visst kan säga gillar brukar lyssnar för han finns ändå. Det gör han
för mig, så det vill jag fortsätta säga och jag bestämmer ju själv.
En annan grej som hade gjort pappa mäkta stolt är det faktum att Majken började förskolan idag. Jag hade velat berätta varenda detalj för honom. Hur hon gick in och ut genom ett litet hus inne på förskolan, sa "HEJEE!" till en liten tjej som också börjar
samtidigt som henne, hur pedagogen sa att hon är bra på att leka. Pappa hade sagt att ingen annan unge är som Majken, som om det vore lag på det. Han tyckte verkligen hon var speciell, en helt egen liga och det var inga konstigheter med det. Det var
bara ren fakta. Det tycker ju jag också i och för sig.
