babblet
När jag pallat upp kuddarna mot elementet (är det så bra egentligen?) och kan ägna mig åt bloggarna och mitt kaffe tror jag att jag kan slappna av. Jag inbillar mig att det bara är det som krävs, sängen - nybäddad, ensam i huset, min musik, å så kuddarna och kaffet. Men ländryggen är spänd som en stålfjäder (skrev jag, men jag tror jag hittade på det där uttrycket själv, hur som SPÄND). Jag slappnar nog aldrig helt av i ländryggen? Alltid redo! Haha, varför håller jag på så? De senaste dagarna har jag rannsakat mitt beteende, mina vardagliga mönster och hur jag utför.. typ allt? Stressat och snabbt. Allt ska gå kvickt och effektivt. Jag minns när jag bodde i Oslo, en av mina sambos grejade i köket och la ner en vattenflaska mot diskhon så att vattnet fick rinna ut samtidigt som hon gjorde något annat. Jag skrattade åt henne, åt hennes effektivitet. Men jag är likadan ju?
Jag läser en blogg som är en skön kontrast till alla perfekta bilder som läggs ut. Bara rå text, beskrivande hur grejer ser ut. Jag önskar att jag kunde fucka ur lite mer, göra något helt annat än vad jag tror att de imaginära ramarna kräver av mig. Det är så inrutat, även om det är trivssamt, så gör jag aldrig något knäppt. I lördags när Anton och jag skulle köpa takeaway frågade jag honom hur mycket jag skulle få om jag när jag hämtade hans kebab sa till killen i kassan "jaa hej jag har beställt en stor kebabtallrik med FLÄÄSSHHK" som en stor gubbig nysning ungefär på ordet fläsk. 200 spänn kunde han sträcka sig till.
I torsdags var Joel och jag på Moneybrother. De stunderna är nästintill heliga för mig. Vi nickar igenkännande vid intron, flinar åt en historia och höjer på ögonbrynen vid en ny version. Men i torsdags tickade ångesten innanför bröstkorgen och jag fick svårt att stå rakt efter att ha filmat en kort stund.
Jag vill föda barn tror jag? Kanske inte riktigt ha ett barn till (än?) men vara med om förlossningen igen. Det är höjden av känslor, the achievement. Å sen, helt ointresserad och nollställd av allting annat som annars kan uppta tankekraft. Bara bara lilla lilla.
Inatt vaknade jag av att Majken sa "mamma mamma, HEEJ mamma" och så besteg hon min rygg och gosade ner sig i det lilla fågelbo jag skapat åt henne på andra sidan. Anton vaknade och frågade M om hon ville ha välling "mmmMMm" svarade hon och några minuter senare kom Anton tillbaka med en varm flaska till 'na. Hon bad om Didi (babblarnas vaggvisa reds. anm.) och somnade om innan jag hunnit göra något åt befallningen.
Nu har jag en längtan till Stockholm, den brukar komma när jag inte varit där på ett tag. Allra helst skulle jag vilja åka ditt själv med Anton och käka på Little Persia bara han och jag. Hinna prata, dricka flera glas vin. Vi får göra det snart.
