Motorcykel med pappa

Ibland när jag var liten åkte jag motorcykel med pappa. Då letade vi nogsamt upp bra motorcykelkläder till mig, pappa poängterade alltid att man måste ha ordentliga kläder när man åker, inte tunna byxor och sommarskor. Och så på med hjälmen, Blixten kallade vi den för den hade gula fräna blixtar på sidorna. Det var någon avancerad knäppning under hakan tyckte jag då, en rem som skulle in, igenom och ut mellan två metallringar. Innan vi lämnade 47:an sa pappa "ses på en stund då" och så åkte vi iväg. När vi åkte genom stan hoppades jag alltid på att folk jag känner skulle se oss, det var ingen annan som åkte motorcykel med sin pappa. 

Innan vi svängde i en korsning brukade pappa lägga handen på mitt knä och titta bakåt. Jag minns att jag tänkte att handen på knät egentligen inte var nödvändigt för själva svängen, men kanske som hans sätt att visa kärlek. När pappa drog på böjde han på ryggen och lyfte armbågarna uppåt, när det gick som allra snabbast klämde jag fram ett lågt iiiih och höll honom om midjan. När han sedan saktade ned sa han åt mig att det är bättre att jag håller fast i pakethållaren bakom min rygg. Så det gjorde jag, tills knogarna vitnade under barnvantarna. 

Han lärde mig också att följa med i svängarna med kroppen. I början spjärnade jag emot, rädd att vi skulle vippa. Då sa han åt mig att jag måste följa med i svängarna, att det kan bli farligt annars. När jag väl gjorde det kände jag mig ballast i stan. Det här kunde inga andra i min ålder.

När vi kom hem var håret helt utblåst, strävt och piskande mot kinderna. En sista gas innan motorcykeln bökades in i det fulla garaget. Pappa log och nickade till när han stängt av motorn. Det var vår stund.


Pappa | |
Upp