Känslan 2019
Inför årets Midnattslopp hade jag inte tränat särskilt mycket. Visst, på ett sätt känns det som om jag kämpat på utmed Tanto hur många gånger som helst denna vår, men utan samma målmedvetenhet och upplägg som inför förra årets lopp. Kanske hade jag ändå mer mil i kroppen än jag trodde innan jag startade i lördags.
Gjorde knappt ingenting på hela lördagen. Gick ut på stan en kortis för att hämta mitt startkit inför loppet, annars låg vi bara i soffan, Anton lagade pasta. Innan jag hann säcka ihop totalt slog klockan kalle och jag bytte om och tog mig ut augustikvällen. Det var varmt, men luften, som likt bekant utan större ansträning kan ge en känsla för rådande årstid, gav känslan av sensommar. Med studsande steg gick vi Hornsgatan ned (eller upp kanske det är?) mot Zinken. I korsningen Ringvägen Hornsgatan stod fölk som spön i backen, majoriteten av dem med röda t-shirts. Innan jag mötte upp Johan dök en av mina klienter upp som i flera veckor lovat att komma och kolla. Han peppade mig och gav mig dextrosol. Så jävla fin att jag dör lite.
Strax därefter kom Johan och vi vinkade av Anton. Vår grupp, 4B, började blinka på skärmarna där framme. Innan loppet står man och tönthoppar och klappar i takt med några riktiga jävla klämcheckar direktimporterade från Friskis och Svettis. Plötsligt blev det vår tur jättesnabbt och vi småjoggade fram hela elefanthjorden med springfölk till startlinjen. När det var någon minut kvar sjöng vi med i Just idag är jag stark, och det kändes fan så! Sen räknade vi ner, 10,9, 8.. och DÄR öste hela startgrejen ut eld och fölket började röra på fläsket. Johan och jag drog igång med ett bra tempo redan från början och ägnade mest energi åt att sicksacka mellan folk.
De första 3-4 kilometrarna sprang förbi knappt utan att kännas. Efter den köttiga backen upp mot Sofia kyrka behövde Johan pausa och jag öste vidare själv. Jag kände och känner mig så jävla stark! Det var som om alla jävla rundor på Söder jag envisats med samlats i en och samma tidpunkt och tryckte mig framåt. Det kändes som om jag sprang på såna där extra speed pilar som finns på tv-spel för jag bara orkar hur mycket som helst! Sprang om massvis av losers, ökade takten och var så mycket starkare än massa som såg så starka ut. Längst med hela loppet stod random människor som i ren barmhärtighet sa saker som "fan vad grymma ni är!!" eller "vid det här laget hade jag lätt gett upp, ni är starka". Trots att jag bara råkade vara en av trettiotusen som hörde en specifik peppning tog jag åt mig av varenda en. Deras villkorslösa stöd tog mig framåt.
I höjd med Folkungagatan började det bli lite kämpigare. Här är ytan så stort att springa på att man utan problem kan springa hur snabbt man vill utan att springa in i någon. Jag försökte andas så jämt som möjligt för att slippa bli illamående. Plötsligt tornade Östgötagatan upp sig framför mig och högst däruppe ligger Mosebacke. Det här är loppets tyngsta backe enligt mig, med drygt åtta kilometer i kroppen är en lång och relativt brant backe mastig. Men det gick asbra, jag tryckte på och sprang om. Min kropp var som ett stenhårt väloljat maskineri, trummade på.
Jag rös nästan hela loppet, det här är så himla kul och peppigt. På Sankt Paulsgatan vet jag att det inte är långt kvar. Varenda litet hejarop gav mig kraft. När banan svängde höger mot Rival på Mariatorget öste jag ännu mer, sprang förbi så jävla snabbt i en trång korridor som skapats mellan löpare och trottoarkanten. Nu såg jag det blinkande slutet. Det kändes som om alla som stod och hejade kunde se hur stark jag är, som om de tänkte "shit, att hon orkar öka nu" och även om det inte var sant så stärkte tanken mig. Jag såg klockan ovanför målgången och insåg att jag bättrat min tid med tre minuter från förra året. Plötsligt var det slut och jag var i mål. Jag känner mig så vältränad och har känt det i flera dagar nu, en helt sjukt skön känsla. Efter målgången möttes jag av både Marre och Anton som varit där och hejat. Det betydde så mycket att de var där.
