furusundsgatan.blogg.se

Jag försöker gå in här ibland, men blogg-appen fungerar inte och ungefär där tappar jag motivationen. Samtidigt tänker jag på så mycket som jag vet att jag mår gött av att skriva ner. 

Det händer så mycket med Majken nu. Hon är ofta ilsk och vill ha sin vilja igenom, jag rannsakar mitt föräldraskap varje dag. Tänk att det är så, att trots att jag jobbar med att stötta föräldrar i sin föräldraroll ägnar jag så mycket grubblerier åt min egen. Det gör mig också ödmjuk inför jobbet och de jag träffar där. Det är inte så lätt att vara förälder alltid, framför allt inte om man inte har allt det där grundläggande som jobb, språk, ekonomi, hälsa o sånt. Alla familjer jag träffar har ofta trubbel med de flesta av de där grejerna på ett eller annat sätt.

 

Angående jobbet har jag känt mig lite ur balans där under hösten. Det känns som jag säger för mycket, tycker för mycket, pladdrar och gnäller. Jag hakar upp mig i tankar om vad mina kollegor egentligen tycker om mig. Ibland känns det som de tänker att jag är en oerfaren flicksnärta som har så mycket kvar att lära. Blir trött av den tanken. För så tänker jag sällan i mötet med mina familjer, där känner jag mig inte som en bluff utan som någon som har koll på läget och vet vad hon säger och kan. Varför kan jag inte bara lita på det i kollegiala sammanhang också?

 

Jag tänker också mycket på pappa. Jag blir sorgsen när jag tänker på hur obeskrivligt underhållen och glad han hade blivit av Majken. Han hade älskat att bluddra (pappa-ord) med henne. Jag kan se framför mig hur han flinar åt något hon säger. Till exempel när mamma skulle sätta ihop pepparkakshuset och det var hett socker och tomtar å skit överallt och Majken utbrister "hallå min mormor behöver hjälp av en snickare!!". 

Å jag vill att pappa ska få se vår brasa, sitta framför den och grymta lite åt något "nytt" (i bemärkelsen nytt för honom) Anton har lagat. Å så skulle han skrocka sen "du vet inte hur bra du har det tjejen". Ovanför brasan har vi hängt upp en grön kinesisk lampa eller vad man ska kalla den. Den rör sig när vi eldar i brasan och jag tänker att det är pappa då som visar att han är mä. 

Jag älskar vårt hus, det här är hemma. I söndags kände jag en stark lyckokänsla över huset och att få vara här. Anton lagade god mat, Majken såg på Spöket Laban och jag gick runt och plockade och läste lite. Jag har börjat läsa igen! Det får mig att må bra. Men jag saknar helt ärligt att springa. Jag kan inte ge mig ut nu, det är för kallt. Men jag vill röra på apostlahästarna. Få känna mig stark igen.

 

I helgen firade vi älskade lilla knubbsälen Harry och då träffade jag bland annat Vilma och Fanny. Jag kom på mig själv med att nästan fråga Vilma "vilket datum kommer du hem i jul?" som om hon är en självklar del av familjen. Jag tycker så mycket om Fanny också, vill copy pastea hennes hjärna ibland. Det finns så mycket kreativt och ogreppbart kul där inne. 

Min bästa kompis på jobbet är Emma. Vi förstår varandra på ett sätt jag är så tacksam för. När vi jobbar ihop vet vi precis vad den andre ska säga innan den öppnat munnen. Hon tar hand om mig och jag om henne och vi tänker lika. Det är viktigt när man jobbar mä det här.

 

Anton är så rolig. Ibland på kvällarna innan vi ska sova och någon av oss säger en mening så börjar vi rimma varannan gång på just det sista ordet. Igår var det ord som slutar på -in. "Ae va gött det skulle vara med lite heroin" kan jag säga då och han kontra med "det här lakanet är gjort av lin!!!". Den som säger en alldeles för osammanhängande bortkopplad mening eller rimmar med ett redan använt ord sen innan förlorar och får gå upp å dra igen spjället på brasan.

 

Jag dricker en kall Tuborg och snusar och jag är själv. Det är så jävla gött.