Pappaochmackan
Jag saknar pappa hela tiden. Men det jag saknat och tänkt mest på är han och Majken tillsammans. Jag har nog skrivit om allt detta förut. Men, inget gick upp mot Majken i hans ögon. Han tycker det är något alldeles extra med henne, ingen är som hon (håller iof med). Bare in mind att Majken var det första barnbarnet han träffade och fick en relation med. När hon hälsade på sken han upp, så stolt. Jag minns speciellt en gång när jag hade tid hos sjukgymnasten och bad honom vara med henne en stund. Stolt tågade han iväg med barnvagnen, "det här var länge sen" ropade han där han spatserade. Han gick till sin kompis ElUffe. När jag kom dit en timme senare satt de i hans garage och tindrade mot det lilla flickebarnet. Trots att hon bara var några månader gammal trodde pappa att hon hade magiska egenskaper. Det glittrade i ögonen när han såg på henne. Precis på samma sätt som när han såg Lisa på scen, fick höra om när Joels chef skröt om honom eller när Axels låt spelades på radion. Nu när jag tänker efter tycker han nog också att vi fyra barn är något alldeles utomordentligt extra, det finns inga finare ungar än vi. Så, ni kan ju tänka er hur det kändes när vi fick våra egna barn.
Jag hade så gärna sett deras relation utvecklas, de hade haft så roligt. Pappas ögon hade tårats när han sett på hur gärna Majken vill vara med Joel hela tiden. Hur hon springer runt, pratar, skojar. Jag har också tänkt mycket på hur han hade hanterat allt det här vi varit med om senaste tiden. Han hade varit orolig, men samtidigt stabil och trygg. Han hyllade US så fort han fick chansen.
Det känns som om han är med, jag tycker verkligen det. Jag vet att han ser Mackan och att han haft koll på oss hela den här tiden. Min fina fina fantastiska pappa. Ingen som du.
